Landet som icke är
Landet som icke är samlar de dikter Edith Södergran lämnade efter sig, utgivna 1925, två år efter hennes död. Hagar Olssons inledning tecknar skaldinnans korta liv: född 1892 i Petersburg, uppvuxen i Raivola, drabbad av lungtuberkulos vid sexton år och bortgången på midsommardagen 1923. Dikterna spänner över hela hennes skapande, från de tidiga visorna omkring 1916 till de sista, ojordiska visionerna 1922–23. Genom drömmonologen om prinsessan Hyacintha framträder det själslandskap där hennes poesi blommade, och i samlingens titeldikt längtar hon mot landet där all önskan uppfylls och alla kedjor faller.
Samlingen är höjdpunkten i den nordiska modernismens genombrott, där Södergran med fri vers och lysande bildspråk skapade ett alldeles eget tonfall. Hennes centrala teman — hemlängtan, ensamhet, kärlek, sjukdom och döden som efterlängtad befriare — bärs av ett »darrande purpursken» som genomlyser allt hon skrev. Verket har blivit en av den svenskspråkiga lyrikens mest älskade och inflytelserika böcker, ett vittnesbörd om en själ som ensam gick sin väg.
How it begins
»Konstnären arbetar alltid i mörker och varje ljusstråle faller på hans arbete», skrev Edith Södergran i sina efterlämnade anteckningar. Själv var Edith Södergran alltid i livet omsvept av en oförklarlig anonymitet och jag tror att det är överensstämmande med hennes skygga väsen att låta den fortbestå även efter döden. Verket ensamt skall stråla och vittna om en själ som ensam gick över bryggor högt uppe i luften — »skimrande och sönderflytande bryggor, färgade i pärlemor», som det står i sagan om prinsessan Hyacintha. Här skola därför endast några av de viktigaste data ur hennes korta levnadssaga återges. Hon föddes år 1892 i Petersburg av finlandssvenska föräldrar — härstammande från Österbotten — och framlevde sin barndom i Finlands ödsligaste gränstrakt, i en villa invid den ryska kyrkan i Raivola, omgiven av denna trädgård hon aldrig tröttnade att besjunga. Hon genomgick den tyska kyrkoskolan — Peterschule — i Petersburg, insjuknade vid sexton års ålder i lungtuberkulos, vistades några år i Schweiz (Davos) och därefter i Raivola, där hon — efter ett lidande som mot slutet gjorde döden till en efterlängtad och kär befriare — insomnade i den eviga vilan midsommardagen 1923. Den första diktsamlingen »Dikter» utkom år 1916. Sedan följde »Septemberlyran» 1918, »Rosenaltaret» 1919 och »Framtidens skugga» 1920. År 1919 utgav hon även en liten samling aforismer, kallad »Brokiga iakttagelser».
Text from Project Gutenberg, public domain.