Brokiga iakttagelser
Brokiga iakttagelser är Edith Södergrans samling av aforismer, korta och skarpslipade reflektioner snarare än en sammanhängande berättelse. I fristående satser kretsar hon kring godhet och ondska, intelligens och dygd, konsten, religionen och massans framväxt. Tankarna avlöser varandra i hastiga vändningar – om de ondas kraftiga temperament, om sanningen som bara går att fånga i korta brutna bitar, om recensenten som talar tills ingen längre vet vad en bok är värd. Läsaren möter ett intellekt som prövar, motsäger och spetsar till.
Verket bär tydliga spår av Nietzsche, vars eviga återkomst och tal om det bortom ont och gott genljuder genom texten. Här prövas idén om en framtidens kosmiska konst och en mänsklighet som formas genom yttre betingelser. Samlingen är betydelsefull som ett av den finlandssvenska modernismens djärva tankeexperiment, där Södergran visar sig vara lika egensinnig som tänkare som hon var som lyriker.
How it begins
De onda äro oftast kraftiga organismer som känna sig hämmade i sitt temperaments flöde. Att de onda lida mest är icke sant, deras lidande är icke djupt, det är en för dem på sätt och vis angenäm vana. En hög intelligensgrad förlänar ansiktet något rikt och moget, det är som om andens fetma stege i ansiktet, Minervas fetma. Nu hänga sig vardagsmänniskorna patriotismens bjällra kring halsen, som vore den deras. Gösta Berling kan stå sig till och med inför en mycket bortskämd läsare, som ur sitt eget inre giver honom den utsöktaste kryddan; då skapas en kentaur. Den stora framgångens människor äro realister och fatalister. Människoförbättrarens uppgift är icke att predika moral, men att förändra människans inre genom att omgestalta de yttre betingelserna för mänsklighetens moraliska hälsa. Moralen har börjat där, var hon skulle sluta, d.v.s. med att giva den efter förfullkomning längtande en ledtråd. Hittills har allting skett för enskilda, religionerna ha i djupare mening endast kommit till enskilda, nu kan man skönja den tid då massan skall bearbetas. De små människorna äro rätt sinnliga på sitt sätt, på ett förnöjsamt sätt som ett stort temperament icke kan uthärda. Missförståndet har hittills varit den största makt på jorden. Den mest genialiska är den mest medgörliga och den mest omedgörliga. Alla långa sanningsrötter äro misstänkliga, sanningen får man endast ut i korta brutna bitar.
Text from Project Gutenberg, public domain.