I rang med husets katt
I rang med husets katt utspelar sig i den sömniga slättstaden Åköping, dit den unga, livsglada norrländskan Märit Grahn anländer. Medan hon väntar på kusken från Ödele strövar hon genom den trånga, halvt självdöende staden, delad av sin tröga å i en rik söder och ett fattigt norr. Vid stranden möter hon en gåtfull främling med en drömmares och krigares ansikte – ett ansikte som tydligt inte hör hemma i Åköping. Mötet blir upptakten till den brytning mellan Märits friska, frigjorda väsen och småstadens instängda, ingifta värld som romanen kretsar kring.
Astrid Värings roman tecknar med skarp blick och underfundig humor en miljö där konventioner, klassgränser och skvaller styr människors liv. Genom Märits utifrånkommande perspektiv ställs frihet mot trångsynthet, ungdom mot förfall och norr mot söder. Det är en berättelse om att försöka leva sant i en omgivning som helst vill att man håller sig på sin plats.
How it begins
Slättbolagets persontåg stannade med en suck av lättnad vid Åköping. Passagerarna sträckte på benen och stucko ut huvudena genom de trånga fönstren och personalen masade sig makligt ut i solskenet. Gud skapte ingen brådska på slättbanan. Den behövde han alltför väl på andra håll, där livet rörde sig. I Åköping sovo själva tornklockorna, vars visare på tre sidor rostat ihop och blivit ett. Endast på en sida höll man klockan i gång – fru borgmästarinnan var så noga med mattiderna. – Genom staden gick den tröga ån. I sin ungdom hade den kanske haft sina fantasier den som alla andra, men nöjde sig nu med den föga krävande men lukrativa sysslan att vara avloppsdike för stadens kloaker. På båda sidor om ån låg staden, delad i två läger, likt två käringhopar, som stå på var sin sida om vägen och skvallra om varandra. De gamla husen lutade sig tätt ihop och blickade skevt och misstroget över till fiendelägret på den andra sidan. De skumma fönstren skiftade en smula i grönt likt avundsjuka ögon eller speglade matt och trött det sumpiga, bruna vattnet. Södra sidan av staden var rikemanssidan, den norra och sanka var de fattiges. Så hade det av gammalt varit. Men här och där hade den nya tiden kastat in ett modernt stenhus bland kåkarna på norr, som överlägset såg gamlingarna över axeln.
Text from Project Gutenberg, public domain.