Frosten
Frosten skildrar byn Tavle i Västerbotten, kluven i två delar av vintermyren — en svart, frostspridande myr som skiljer det rika inomåkerssläktet från det fattiga utomåkersfolket. Sedan ryssens härjningar på Karl XII:s tid har de två släkterna levt i fiendskap, gift sig var för sig och skadat varandra där de kunnat. Mitt i denna gamla strid lever den fattige men gudfruktige Lill-Jonas, som efter fem svagår äntligen ser sin gröda mogna. Romanen följer hur frosten, nöden och hatet präglar människornas öden generation efter generation.
Väring väver samman karg natur och mänskligt sinne: så länge frosten råder i hjärtana förblir myren odikad och byn delad. Berättelsen handlar om försoning, om jordens grepp om släktled, och om hur fattigdom och högmod förnöter den gemensamma kraft som kunde besegra både myren och kölden. En stark, jordnära skildring av norrländskt liv och dess längtan efter enighet.
How it begins
På kornvreten gå Lill-Jonas utom åkern och storpojken hans och känna på kornet. De sträva axen glida prövande mellan valkiga fingrar — tunga och fullmatade vila de ömt i grova, skyddande händer, som sluta sig kring dem som till smekning. Skymningen faller. Förbi är nu den vita försommarnatten, som stod som en klar och ändlös dag över bygden. Nu sänker sig en lätt slöja över gärdor och vretar, över skog och myr, vilken sluter sig allt närmare tillsammans — hela landskapet blir innerligare än förr. Ännu äro dock kvällarna icke mörka, och på de nyslagna lejdorna växer grässtubben åter ut frisk och grön som vid midsommar. Men något isigt och kyligt i själva luften, sedan solvärmen försvunnit, säger, att man redan är långt inne i augusti. En välsignad tid är det dock för grödan till att stilla växa ut och mogna i. Och välsignelse kan väl behövas för den, som nu i fem år haft svagår. Men den fattige Lill-Jonas har glömt de långa årens nöd och ofärd, där han går i den klara sensommarkvällen och ser över sin skörd. Med axen i hand ser han ut över byn, där den vilar i kvällsljuset kring den svarta myren. Hans kloka, skuggade blick faller så tryggt och visst på allt, som fanns ej något försåt att frukta i denna fagra natur.
Text from Project Gutenberg, public domain.