Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet
Götiska rummen är en fristående uppföljare till Röda rummet, där Strindberg återvänder till sina gamla gestalter ett par decennier senare. Vi möter målaren Sellén, arkitekten och den stridslystne doktor Borg vid en fest för den norske konstnären Lage Lang. Det som utges för en försoningsfest mellan akademister och bohemer urartar i gliringar, druckna upptåg och politiska tal om unionskrisen mellan Sverige och Norge. Romanen följer sedan en rad släkter och öden in i det villrådiga sekelslutet, där ungdomens ideal har grånat och tiderna förändrats utan att människorna riktigt gjort det.
Boken skildrar 1890-talets Sverige med skarp samtidssatir: konstlivet, pressen, politiken och det tröttkörda kulturklimat som väntar på något nytt utan att veta vad. Strindberg behandlar generationsuppgör, svikna förhoppningar och frågan om verklig förändring är möjlig eller bara byte av masker. Med sin blandning av bitsk ironi och vemod är romanen ett betydande tidsdokument över fin de siècle och en nyckel till Strindbergs syn på sitt eget författarskap och samtid.
How it begins
— Nej, svarade målaren Sellén, jag har icke varit här på 15 år, då jag satt i Röda Rummet och filosoferade med Arvid Falk, Olle Montanus och de andra. Kan du, som arkitekt tomta ut vårt gamla rum? Arkitekten, som varit här förr, stegade upp en trapez på flossamattan, och beskrev det gamla sceneriet. — Ja, jag säger det, mente Sellén; tiderna förändras, men vi äro oss lika. Han gjorde en gest åt de grånande tinningarne och fortsatte. — Arvid Falk, ja; han kollaberade, som han skulle; lever han än? — Ja, lever mördad, som de nyss mördat vår Syrach, Rembrandtsonen, vår bäste man, antesignanen, som föll framför linjen. — Och dessa mördare ska vi vara tillsammans med i kväll? — Ja, ser du, festens föremål är ju norrman, och man kan inte utesluta hans gamla vänner från Paris och Rom. — Nej, det förstås; men kommer farbror Borg hit, så blir det kanske kalabalik. — Det värsta är att Lage Lang, vår norrman, tror att det här skall bli en försoningsfest. Tror du på en försoning? — Nej, svarade Sellén bestämt. Vi ha försökt, men det går inte. Lundell till exempel, han mottog kallelsen till akademien, för att inifrån öppna fästningens portar, för att reformera och stifta fred; men så blev han instängd, och nu målar han som professorerna. Nej, tro dem inte!
Text from Project Gutenberg, public domain.