Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet
Det är en vårafton på Mosebacke när den unge idealisten Arvid Falk lämnar sin trygga ämbetsmannabana för att bli författare. Genom sin nye bekant, journalisten Struve, dras han in i Stockholms brokiga värld av tidningsredaktioner, teatrar, krogar och konstnärsateljéer. Han möter en krets av medellösa artister och skribenter – däribland målaren Sellén och cynikern Olle Montanus – och konfronteras steg för steg med samtidens humbug: spekulativa aktiebolag, korrupta riksdagsmän, skenheliga välgörenhetsföreningar och en köpt press. Falks vandring blir en desillusionerande resa från ungdomlig övertygelse mot bitter insikt.
Romanen, som brukar räknas som den första moderna svenska romanen, är en skarp och satirisk samhällskritik av 1870-talets Stockholm. Strindberg avslöjar hyckleriet bakom borgerlighetens fasader och skildrar konstnärslivets fattigdom med både humor och vrede. Med sitt friska, journalistiskt levande språk bröt boken mot tidens idealistiska litteratur och gjorde Strindberg till en omdebatterad röst. Den är fortfarande aktuell i sin teckning av idealismens kollision med en värld styrd av pengar, makt och fåfänga.
How it begins
Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarna bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarna, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarna sedan sista vinterns snö gått bort, och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarna höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal — och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjol. Där var ett liv och ett kiv.
Text from Project Gutenberg, public domain.