Folkungaträdet
Hur dvärgarna lämnade ifrån sig hornet Månegarm och hur ett frö gömdes i mullen innan ett stort träd kunde växa — så inleds berättelsen om Folkungaätten. Romanen följer sjökonungen Folke Filbyter, en hård och egensinnig viking som slår sig ned i de svenska skogsbygderna, samlar gods och guld och grundar en släkt. När hans sonson Folke Ångar förälskar sig i en kristen kvinna börjar en ny tid bryta in, och genom generationerna stiger ätten mot kunglig makt och högsta ära, för att till sist sopas spårlöst från jorden.
Verket skildrar brytningen mellan den gamla hedniska världen och den framträngande kristendomen, mellan vild självhävdelse och en mildare ordning. Heidenstam tecknar med kraftfullt, ålderdomligt språk människoödet och släktens uppgång och fall, där guldkronor förvandlas till fjättrar. Som ett av den svenska litteraturens stora historiska epos belönades författaren med Nobelpriset, och boken förblir en mäktig betraktelse över ärelystnad, förgänglighet och tidens obevekliga gång.
How it begins
Hur dvärgarna lämnade från sig hornet Månegarm och hur ett frö gömdes i mullen, innan ett stort träd kunde växa, det skall här beskrivas. Här skall berättas om en släkt, som vann högsta ära och sedan spårlöst sopades från jorden. Vad de mäktiga av denna ätt tänkte om sina guldkronor, när deras livsdagar stupade som kalla och slippriga trappsteg ned till helvetet, och de olyckliga och ömkade om sina fjättrar, det skall också bli sagt. Må de, som vilja veta det, lyssna. Ingenting skall bli förtegat. Oöverskådliga avstånd breda sig mellan dem och oss, men alla människoöden susa under fingrarna på samma spinnerskor. På landets östra kuster krökte sig en havsvik djupt in mellan klipporna. En sköldmö hade där blivit gravsatt på sin stol, i full härbonad med spjutet mot axeln. Högen var den väldigaste i nejden och syntes långt från yttersjön till ett märke för de seglande. Många minnesstenar voro också resta på stranden, några ohuggna och mossiga, andra ristade med runor. Ingen väg ledde dit, och det var långt till någon köpstad eller gård. Under vintertiden syntes sällan några spår efter människor, fast ända till trettio skepp kunde stå uppdragna i snön, väl övertjällade med näver och granris. Först efter Göje månad, när det vårade, kommo vikingarna ned från bygderna.
Text from Project Gutenberg, public domain.