Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman
Det var en gång en författare som levde lyckligt med sin hustru och sina tre söner, övertygad om att ingen olycka kunde drabba honom. När han skänker bort exemplar av sin senaste bok om de två äldsta gossarna kräver den tvååriga lillebrodern Nenne sin egen plats i berättelsen, och pappa lovar att en gång skriva en bok bara om honom. Det löftet blir denna roman. Bakom den ljusa inledningen väntar dock den ende fiende författaren aldrig mätt sina krafter med – döden – och skildringen följer hur sjukdom och förlust drabbar det trygga hemmet och prövar äktenskapet.
Romanen är en gripande berättelse om föräldrakärlek, sorg och ett pars samliv när det utsätts för det värsta tänkbara. Geijerstam förenar varm vardagsskildring med djup psykologisk realism och frågar hur kärleken och tron på livet kan överleva när lyckan brister. Boken hör till hans mest älskade verk och berör alltjämt med sin ömsinta ärlighet inför livets skörhet.
How it begins
Det var en gång en författare, vilken levde lycklig med sin hustru och sina tre barn. Han var så lycklig, att han själv icke förstod det, och under allt detta skrev han många böcker om människors olyckor. Emellertid var det icke i kärleken, som hans högsta lycka låg; ej heller bestod den i fadersglädjen, vilken han tog som en så naivt naturlig sak, som skulle föräldrar aldrig kunna ha annat än glädje av sina barn; ej heller låg den däri, att den sällsynta fågel, som kallas obruten ungdom, även efter många års äktenskap satt i orubbat bo i hans hem. Hans högsta lycka bestod däri att han aldrig mött eller lärt känna något ont, vilket han ej trodde sig äga kraft och hälsa att avvärja. De olyckor, vilka hotat att dyka upp, hade som övergående skyar försvunnit från horisonten 8 och lämnat hans himmel ännu mera ren och fri. Åtminstone trodde han så, och denna tro var den verklighet, i vilken han levde. Fattigdomen, mot vilken han fört en oavbruten kamp, hade han dock städse förmått hålla på avstånd. Det var blott en fiende, med vilken han aldrig mätt sina krafter, och denne fiende hette döden. Det var kanske denne mans icke minsta lycka, att han länge aldrig på allvar fruktat, att döden kunde drabba honom själv eller dem, som stodo honom närmast.
Text from Project Gutenberg, public domain.